Ett förslag om att införa ett provisionsförbud på finansiella tjänster diskuteras just nu i EU-kommissionen. Det handlar om att finansiella rådgivare inte ska täcka kostnaderna för rådgivningen med kick-backs från fondförvaltaren. Men ett provisionsförbud skulle inte komma åt grundproblemet som handlar om bristen på transparens. Istället skulle det vara hjälpsamt för rådgivningskunder med en tydlig märkning av vilka firmor som får betalt av sina kunder och vilka som får det av produktdistributörer.
Att frågan nu ligger på EU-kommissionens bord har här i Sverige lett till att flera företrädare för finansbranschen har höjt sina röster och argumenterar mot införandet av ett provisionsförbud. Det heter att det skulle minska möjligheterna för privatpersoner att få finansiell rådgivning om de ska betala för rådgivningen själva.
Vi tror inte heller på förbud. Men det är intressant att fördjupa sig i varför frågan om att införa ett provisionsförbud överhuvudtaget har uppkommit. Det handlar om att den rådgivning kunderna får i de allra flesta fall inte är oberoende. Banker och andra rådgivare rekommenderar placeringar i de fonder de har knutna till sig och/eller har kick-backavtal med. Risken är därmed överhängande att de produkter som ger högst ersättning rekommenderas. Möjligheten att få kick-back via produkterna blir överordnat kvaliteten på råden till kunden och därmed leds rådgivningen till de produkter företaget vill sälja. Hårddraget kan man uttrycka det som att kunden förespeglas att hen ska få finansiell rådgivning, men möter i själva verket en försäljare.
Även om ett provisionsförbud införs finns dock intressekonflikter kvar inbyggda i verksamheten hos de större aktörerna. Det kan till exempel vara säljmål kopplade till egna produkter och försäljningsrelaterade ersättningar. Bankkunder blir också låsta till det produktutbud banken erbjuder eftersom de riskerar höjda räntor på bolånet om de skulle flytta sina besparingar för att investera hos en annan aktör.
Resultatet blir att urvalet begränsas i det erbjudande kunden får och det är långt ifrån säkert att kunderna får placeringsråd som är optimala för deras livssituation, framtida mål och ambitioner gällande till exempel hållbarhet.
Oavsett om privatpersoner väljer att ta finansiell rådgivning från sin bank eller från en oberoende aktör är det viktigt att de förstår vilka intressen som styr. Det finns idag en betydande informationsassymetri där kunden oftast befinner sig i ett kunskapsunderläge. Endast en oberoende aktör kan göra anspråk på att sanningsenligt ge finansiella råd som bäst gynnar kunden. Men det förutsätter att kunden själv betalar för rådgivningen.
Istället för ett provisionsförbud borde det vara obligatoriskt med en utökad transparens kring vart avgifterna går, vilka begränsningar som finns i det fondutbud som erbjuds och att en märkning för oberoende aktörer införs. I Storbritannien använder man modell med tydlig märkning av rådgivare utifrån hur de får sin ersättning. Det har resulterat i två kategorier rådgivningsfirmor: ”Oberoende finansiella rådgivare” för de som valt att istället för att arbeta med en produkthylla, börja från ett vitt papper. För provisionsdriven rådgivning har man använt begreppet ”Begränsade finansiella rådgivare”. Ett liknande system i Sverige skulle skapa tydlighet för rådgivningskunderna gällande hur olika rådgivare agerar. Ökad transparens och tydlighet är en bättre väg att gå än att införa förbud och ger bättre underlag för kunderna att själva välja vem de vill anförtro sina investeringar åt.
Kristian Peeker, VD Citroneer
Publicerad i Realtid 29/3 2023